Soon

Here!

Playing for a change

Jonas always finds these wonderful things to share. Thank’s!

Be ready to shiver….

Det är allt för tyst här

för min smak

Börjar veckan med en fundering

hur kan man låta bli att gå på äggskal kring någon som missbrukat ens förtroende?

Hemsida

jag är så trött på min fotoblogg…nu har jag hemsidan på gång…längtar redan!

En sak är jag säkert på:

jag ser inte smart ut…eller intelligent för den delen.

Det är inget nytt.

Jag har inte min IQ skrivet på pannan det vet jag…men på något sätt antar de flesta att jag både vet och förstår mindre än jag verkligen gör.

Jag har länge funderat på vad det är detta beror på.

Är det mitt kroppspråk?

Mina kläder?

Min jovialitet?

Min tankspridhet?

Mina okonventionella frågor och kommentarer?

Att jag har lätt för skratt?

För ibland har jag tittat på folk som ser väldig smarta ut…och försöker sätta fingret på varför de ser ut att vara mer intelligenta än sin omgivning…och jag tror att det är en blandning av kroppspråk, ansiktslinjer och val av vokabulär…eller?

håller ni med?

Hur bedömer ni nåns intelligent med de mest yttliga medel til hands?

allting är bara skit

Idag känns det som att ingenting jag gör spelar någon roll…det känns som att

hur mycket  jag än jobbar, kommer det aldrig att löna sig.

hur mycket  jag än kämpar kommer jag aldrig att vinna,

hur mycket jag än älskar mina barn kommer det aldrig att räcka eller nå fram,

hur mycket jag än återvinner kommer det aldrig att göra nån jävla skillnad,

hur mycket jag än försöker kommer jag ändå alltid finnas halvvägs.

De retar gallfeber på mig

de som går omkring och låstsas att deras skit inte luktar…

de som ser ner på de som sticker ut…

Ja, det gör de!

Min sida av saken

Jag är Portugisiska. Har levt i Frankrike, Schweizz och Portugal.

Jag lever nu i Sverige.

I ett rött hus med vita knutar, i skogen, utanför ett litet brukssamhälle, med min svensk man och våra två alltmer svenska barn.

Jag talar flytande  portugisiska, franska, engelska och svenska.

Jag förstår en del spanska och norska. MEN…

Jag pratar bara svenska med mina barn…

Varför?

Jag vet inte, men jag har några teorier. Jag har resonerat kring detta i 8 år nu. Här är mina slutsatser:

1-Jag är ganska rotlös. jag har rykts från ett plats till den andra innan jag hunnit slå rötter .

Jag har bott 5 år i Portugal, mindre än  1 år i Schweizz, 7 år i frankrike, återigen 12 år i Portugal och nu snart 9 år i Sverige…För att inte prata om de olika flytten i de länderna.

Jag kan inga godnattsvisor eller sagor på någon av de språken jag levt med.

jag kommer inte ihåg många barnlekar som jag skulle kunna föra vidare till mina barn.

De jag kan lärde jag mig i Sverige på olika mamma träffar och aktiviteter…

“Bäbä vita lamb”, “Prästens lilla kråken”…det är inte många jag kan, men de jag kan är på svenska.

En annan sida av att känna sig rotlös är att man inte har en sån anknutning till hemlandet som någon som faktiskt har alla sina barndoms och uppväxtminnen på ett och samma plats. Omgiven av en och samma kultur.

2- Någon sa till mig en gång, när jag var gravid, att det skulle kännas naturligt att prata med mina barn på mitt modersmål, eftersom man pratar med sina barn i det språket man utrycker sig bättre känslomässigt.

Detta har jag tänkte på så mycket och ändå inte förståt förrens för nån månad sen:

Vad utryckte jag för känslor på portugisiska?

INGA andra än ilska och frustration.

De fina mjuka ord man säger till ett barn har jag bara lärt mig och  använt på svenska.

Det känns naturligt att säga ” jag älskar dig” till mina barn på svenska. På portuguisiska skulle jag inte veta hur. Det skulle klinga falskt.

jag har aldrig haft några positiva känslomässiga samtal med någon i min närhet i Portugal( eller nja, möjligtvis med min bror nån gång i vuxen ålder).

Såna ord har jag aldrig lärt mig använda.

Så mitt känslomässiga språk är det sista språket jag lärt mig i livet: svenska.

Det säger väl en del om mitt liv också, och den jag är.

Jag utrycker bättre min kärlek till min barn på svenska…och det måste ändå vara mer värt än allt annat intellektuell värde ett andra språk skulle haft.

Jag förstår att detta kan låta främmande till de flesta, men så är det. jag har ALDRIG kunnat tala potugisiska med mina barn. Jag kommer formodligen inte göra det i framtiden heller. Om detta är förklaringen, eller hela sanningen om varför…det vet jag inte idag.

Men det skulle vara skönt om folk slutade tjata  om det.

Nej, inte alla invandrare talar sina hemspråk med sina barn…

Jag hann till exempel glömma det mesta av mitt portugisiska under mina år utanför Portugal…för mina föräldrar talade inte mitt hemspråk hemma heller…

Konstigt nog.

Idag är en sån dag

…där jag känner mig träffad av något…fast jag vet inte vad…