My Christmas Window

Recicling for Christmas is the theme

Congestioned left side….

I ‘m having a hard time writing. I can’t write in English, I can’t write in Swedish and I can’t write in Portuguese any more…

…I used to write to make some sense of the kaos i feel at times…I tried to put words on the unspeakable. I can’t find those words any more.

I found 3 reasons for that:

The first thing that occurred to me is that I was quite anonymous in the beginning. Nobody was interested in my life…I was writing to  satisfy my need to express myself. I had almost no readers.

Now the situation has changed. I still don’t have that many readers, but I ‘m not anonymous any more.Since I opened my photostudio, the whole town is goggling my name and ends up here. I don’t feel like I can write about my private life or my most intimate feelings any more…I just don’t work that way. I mean, sometimes I open myself more commenting on Mymlans blog than I do on my own…because I know that neither my family or my neighbours are there reading her ’s…

The second reason is that I am tired of writing in English. I’m not good at it, I can’t find the right words, I can’t play with words, I can’t put it all down in a language I learn watching the tele…

The third reason is I think my devotion to Photography. I manage to express myself more and more with my camera and my lights…so I guess that replaces the words…My brain won’t work with both…

I guess the question is…should I really continue this mediocre bloging? How long untill you all get tired of this? Isn’t it enought with my photoblog?

All bussiness now

Since I oppened my studio I’ve been asked several times for my webadress. Believe me, if someone knows about the importance of a website it’s me. The problem is that the website I want will cost more than I can afford right now. There are other investments waiting  on the line. So NO, unfortunatly, I don’t have a website yet. I have a photoblog though. The problem is that it’s not easy ti find googling my name or the studio’s name. “freafylady”was kind of fun when related to the freakshow, but now there’s a lot of people looking for my pictures and not  for my rambling.

To make it easier for my costumers, I decided to move my fotoblog to an adress that’s easier to find…let’s see…something like http://soniajansson.wordpress.com will do.

What do you think?

So all of you who have been folowing my photoblog on your RSS feeds or Blogrolls can now change the adress. The old one will be deleted in a few days.

Hope you’ll continue visiting my photoblog, and when my website is ready, you’ll be the first ones to know!

Tired

Laura:

-Daddy…I’m tired…

Peter:

-are you?

Laura:

-yes…really tired of you!

…och det här var det roligaste jag sett på länge…

Det finaste jag läst på länge

finns här.

hoppas ni alla börjar läsa Mymlans blogg nu?

är faktiskt trött på att tjata på er om det!

Hyperventilerar….

PFF!…PFFF!

Knock! knock!

-Who’s there?

-in

-in who?

-inso(m)nia

PS: I know, it’s lame…spare me the comments allright?

Ångest som en livskraft?

ja…ni läste väl förra inlägget. Min ångest flyttade tillbaka in den här veckan.

Jag känner ångest och somnar inte förrens halva natten gått och  får mer ångest för att jag inte somnar vilket inte gör saken bättre.

Nästa morgon vaknar jag som en dödslevande handlingsförlamade varelse…utan livsglädje eller gnista.

Grinig, med gråten i halsen och tyngd hjärtat. Har ont i magen och mår fysisk illa. går omkring färdig att kräkas när som helst.

Min hjärna går på tomgång. Min att-göra- lista förvandlas till en gröttig röra som jag inte kan ta itu med.

Varför jag får ångest vet jag inte. Jag kan få ångest för att jag råkar tänka på min pappa. eller på min barndom. eller för att jag glömde göra nåt viktigt…jag har ingen aning vad som utlöser det….kan bara gissa.

Jag funderar väldig ofta varför jag drabbas av det. Varför just jag? Vad fyller den för funktion i mitt liv?

Att hålla mig vaken genom nätterna?

Att tvinga min hjärna till vila? eftersom när min hjärna går på högvarv under det svåra insomnings processen så orkar han inte med dagen efter.

Att hålla mig på tårna? För det skulle vara livsfarligt att bli bekväm i en lycklig bubbla?

Att tvinga fram min kreativitet som jag förträngde så många år under ett täcke av pragmatism? För jag är aldrig så kreativ som när jag är ängslig…kanske för att jag inte orkar tänka…eller prata. Jag bloggar också mer när ångesten hälsar på.

Att lära mig uppskatta de lyckliga ångest- och bekymerfria momenter i mitt liv?

Kan ångesten vara den tyngd som håller mig kvar med båda fötterna på jorden?

Vetefan… ångest alltid varit en del av mig, men varit mer påtaglig de senaste åren.

Jag kommer ihåg hur det knöt sig i magen när jag öppnade dörren till lägenheten efter skolan….och hur det knöt sig ännu hårdare när jag hörde mammas eller pappas nyckel i dörren några timmar senare….och hur illa jag mådde när jag vaknade och upptäckte att det var söndag och allt det innebar…Hur jag gick gråtfärdig med en lapp från fröken till mina föräldrar, hur jag tänkte…” Det lär gå fort…har jag tur går det fort”.Jag säger att jag inte kommer ihåg mycket av min barndom men det gör jag…mer än jag tror.Mer än jag vill. Mer än jag är villig erkänna. Jag var en ängslig, klumpig underpresterande liten flicka som ingen såg eller kom ihåg om inte hon gjort nåt fel. och tydligen var det aldrig så få eller små fel att man kunde låta dem passera eller förlåta. Jag förstod mycket. För mycket. och det uttryckte sig i ångest. Det kanske fortfarande är så. att känslor som ligger och pyser till slut kulminerar i ångest….

…eller så är det en försvarsmekanism för att hålla mig sund.

Ja, vetefan. Det är bäst att jag försöker se något positivt i det. Jag har tappat hoppet om att bli kvitt den. Har sökt hjälp men inget hände. Har sökt igen och står på väntelistan nu. Vem vet? jag har i alla fall inga stora förhoppningar.  Jag har ingen tanke på att hoppa från en bro och då behöver jag ingen hjälp antar jag.

Jag har egentligen vänjt mig till att det kommer och går sådär, ibland håller det på i veckor, ibland endaste några timmar. Jag försöker ibland förklara för folk hur jag mår, men det enklaste är väl att säga att jag är trött. jo, jag är visst trött efter en sömnlös natt, men ångesten är boven. Den suger musten ur mig. Det  är hopplöst att förklara till någon som inte lider av det. Inget råder över den känsla…jag kan inte distrahera bort den, jag kan inte gråta bort den, jag kan inte dagdrömma bort den, eller lyssna på en glad låt och vända på humöret. Nej, för det är inte humör relaterat. Det är en grej med sin egen vilja, utan ON eller OFF knapp.

Jag kan bara hoppas att jag kommer att vakna utan nästa dag….och passa på och ta några bra bilder.

Back to stage one

My old companion, anxiety is back.

I guess we can’t live without each other.  She wont move out.

I’ll put an extra pillow in my bed tonight…she keeps me awake anyway…We might as well make it cosy.

Photo Challenge

I stumbled on this Photo challenge

Take a look at the pictures and vote….and if you like my pictures you could of course vote for them, but you should take a look at the other pictures too….Many of them are very good. Vote for the ones you like the most.

The challenge’s theme is “Boat life”

The Pictures I uploaded are:

• Smooth

• Flytt

• There are many of them

• Lazy Sunday

• Stormvarning

• Look Back

Go take a look! The challenge is only on for two more weeks…so I’m a bit late I must say…

Hjärtlösa robotar på Migrationsverket. *Äckel*

Helvete!

Hoppas att de en dag fryser om fötterna. Hoppas att de får köldskador.

Hoppas pojken får stövlar i alla fall.

Ska vi försöka gå ihop och bjuda honom på ett par?

Säg till i såfall, jag har redan mailat Aftonbladet och frågat hur man skulle kunna göra det.

FYFAN vad det kokar i mig!

A special treat

My friends and neighbours Maaike and Tom came to the inauguration of my Fotostudio with this lovely card attached to a Flower.

Tom is a painter and illustrates books and pedagogic material.

So he painted this only for me!

One of the most lovely presents I ever received in my life.

It reads ” Congratulations! You’re starting a “flashing” career !”

Silence is gold

I don’t say much because what I want to say I ‘m not aloud to say . I’m not even sure I would feel better putting it out there … I have a muzzle. I’m dealing with it.

The Bus ride of his life

Rosa Parks refused to sit on the back of the bus .

53 years later we have a black man sitting on the front of the nation.

I’m so happy I can’t stop crying!